|
17 Anita dos Santos
Jag köpte lite frukost. En kvinna berättade att jagvar i Rio Vermelho. Jag kunde promenera till
den största busstationen i staden. Därifrån gick det bussar till alla stora städer i hela Brasilien. Men
tänk om maffian höll koll vid busstationen? Om de var det minsta smarta, så skulle de kolla just
där. Jag behövde veta var Franska Guyana låg också. Hade Mami hade lagt någon karta i
ryggsäcken?
Nix, men jag fick syn på kortet med Anita dos Santos. ”Yes”, tänkte jag, ”jag klär ut mig till tjej.
På så sätt kan jag resa iväg med en buss utan att någon märker det.”
Mina silverfärgade shorts passade lika bra på tjejer som på killar, men jag måste skaffa nya
skor och en top. Och något att ha i håret! Jag köpte ett par silverfärgade plastsandaler med rosa
rosetter "åt min mamma” på ett ställe. På ett annat ställe köpte jag en rosa top för tjejer med små
bröst. Rosett i håret ville jag inte ha. Örhängen kostade inte mycket så det fick bli min tjejgrej. Sist
köpte jag en lagom tuff rosa keps och några plastringar att ha på fingrarna.
Jag promenerade mellan höghusen på väg mot busstationen. Det var typiskt decemberväder:
trettio grader varmt, så jag höll mig på den skuggiga sidan av gatan. Rätt som det var så stod det
Bibliotek på en dörr. Jag gick in och kollade i en kartbok. Det var 2500 kilometer till Franska
Guyana, men sedan var det inte särskilt långt till Cayenne, huvudstaden, som låg ute vid kusten.
Jag hade redan köpt grejor för fyrtiotre reais. Hur skulle två tusen räcka ända dit?
Jag rev ut kartan ur boken när ingen såg och gick in på en toalett. Där klädde jag om till tjej.
Det var svårt med topen, för jag hade ju inga bröst. Jag stoppade i toapapper. Kanske kunde det
lura någon? När jag lämnade biblioteket, försökte jag gå så tjejigt jag kunde. Det kändes extremt
löjligt att gå där i rosa kläder och vicka på rumpan, men hellre det än att bli skjuten. Jag kände
blickarna från killar som stirrade på mig. ”Bra”, tänkte jag, ”tydligen ser jag ut som en tjej!”
Nu, efteråt, fattar jag att jag tog i för mycket – vickade för mycket på rumpan, log för mycket,
nickade och höll med för mycket och var för mesig på alla sätt och vis. Jag tänkte att jag absolut
inte skulle vara som en kille, men jag överdrev och uppträdde så som transor gör i teveserier.
Vid lunchtid var jag framme vid busstationen. Det gick bussar norrut flera gånger om dagen. Det
var bäst att resa på natten, tänkte jag, för då kunde jag sova på bussen. Jag köpte biljett till
klockan 22 och skulle vara framme i Aracajú nästa morgon klockan 6. Aracajú ligger i delstaten
norr om vår delstat, Bahia.
Jag hade suttit där en halvtimme när polisen gjorde en razzia. Alla fick ställa sig i ett långt led
och visa sina id-kort. Flera killar som liknade mig togs till förhör. Efter razzian spärrrade de alla
ingångar utom en och kollade id-korten på alla som gick in på busstationen. Jag blev förstås rädd.
Maffian hade en köpt polis högt upp i systemet, en som kunde ge order om att leta efter mig
på bussstationen. Mami hade vetat vad hon gjorde när hon gav mig ett id-kort för en tjej.
Det var en halv dag kvar tills bussen gick. Vad skulle jag göra under tiden? Jag åt lite och
kollade chipen som jag hade fått till mobilen. Det fanns bra spel och några konstiga nummer: ”De
dödas land” och ”Om maffian tar dig” var de sjukaste av dem.
De andra var till tråkiga ställen som ”Banken i Schweiz” och till roliga ställen som en speljsajt.
Jag testade att ringa till ”De dödas land”. Mamis röst talade från en telefonsvarare. Jag kunde
messa till numret, sade hon. Kunde hon och Papà läsa meddelanden fast de var döda? Knappast.
”Mami har blivit tokig”, tänkte jag. Hon trodde inte på något liv efter döden. Om man var död,
så var man bara en klump kött. Präster och religion var lögner. Hade hon ändrat sig? Det kändes
helt sjukt att höra Mamis röst i svararen. Jag tänkte aldrig ringa det numret igen.
Timmarna släpade sig fram, men man är ganska säker på en busstation. Jag tröttnade på att
spela. Två killar kom fram och ville prata. De var typ sexton – sjutton och ville ha lite kul. Jag
fattade precis vad de ville och tänkte att det nog blir väldigt kul när de upptäcker vem jag är. Det
skulle bli Extra Deep Shit. De blev sura när jag inte ville prata med dem. När de gick sade den ena
att jag var ful. ”När man ser ut som du, så måste man faktiskt sminka sig”, sade han.
Det var ingen dum idé, men hur gjorde man? Jag skulle kanske ha sett till att lära mig det innan
jag stod ensam i världen.
- Tillbaka till första sidan om Ett pris på mitt huvud - |