3 René

   Farsan hette René Fartua och var från Paris. Jag kallade honom Papà. Hans föräldrar var från Paris och deras

   föräldrar också. Ändå var han nästan utlänning för hans farfars pappa kom från Niger i Afrika. Det var därför Papà

   hette Fartua, som inte är ett franskt namn. Papà var lika svart som jag. Hans gammelfarfar hade varit

   kamelryttare i franska armén och förlorat ena benet i ett slag. Då fick han pension och flyttade till Paris. Bra, för

   annars hade jag aldrig blivit född.

        Mami var vit och blond men inte fransk alls.Ändå var hon liksom lite mindre utlänning i Paris,bara för

   hudfärgens skull. Sedan blev vi riktigautlänningar allihop när jag var sex år, för då flyttadevi till Salvador i den

   varma delen av Brasilien. EUskulle ha någon som jobbade tillsammans medpolisen där för att spåra folk som

   smugglade slavar och knark.

        Fast det fattade jag inte när jag var sex år. Det var bara kul att komma till ett land med ständig sommar. Inga

   krångliga vinterkläder skulle av och på. Och de flesta var svarta som jag, för den delen av Brasilien är typ en bit

   av Afrika som har fastnatpå Sydamerika.

        Jag var åtta när jag frågade Papà varför det var så ont om riktigt vita människor i Salvador. Då tog han med

   mig till ett jättestort hus i hamnen. I det huset hade de sålt slavar förr i tiden. Slavarna kom från Afrika. De togs

   till fånga i något krig eller blev kidnappade. Slavhandlarna lastade dem på skepp  och seglade över till Brasilien.  

   Staden där vi bodde tog emot fler slavar än hela USA gjorde! Plus alla  slavar som de tog till andra städer i

   Brasilien. Miljoner!

          Många slavar dog under båtresan. De andra såldes i huset nere vid hamnen. Precis där Papà och jag stod.

   Starka unga män var dyrast. De måste arbeta på stora plantager där de odlade bomull, socker eller tobak. Eller så

   fick de jobba i gruvor eller med något annat som var så hårt att ingen arbetade där frivilligt. Om en slavkvinna

   födde ett barn, så blev barnet också slav.

          ”Var det bara afrikaner som blev slavar?” frågade jag. ”Inte i början”, svarade han, ”men senare blev det så.

   Det var olagligt att ha en vit slav, men lagligt att ha en svart slav. Folk i Afrika hade också slavar. Det fanns

   afrikanska kungar som tjänade miljoner på att sälja slavar till de vita. Svarta slavar.”

          ”Kan de kidnappa mig och göra mig till slav?” frågade jag oroligt. (Jag var bara åtta.) Papà tittade på mig

   länge. Han hade tårar i ögonen. ”Vad ska jag  säga?”, svarade han till sist. ”Slaveri är olagligt i alla länder nu för

   tiden. Men det finns slavar ändå. I Niger, landet där min gammelfarfar föddes, finns det typ trettio tusen slavar

   idag. Och det finns slavar här i Brasilien. Unga män som tvingas jobba på plantager utan lön. Barn och kvinnor

   som rövas bort och blir slavar hos hemska människor. En del av slavarna säljer man till andra länder och smugglar

   över gränsen. Men det är ingen risk att du blir slav. Vi vaktar dig. Jag är ju en polis som fångar slavhandlarna.”

         Nästa dag frågade jag Mami om det fanns slavar i Sala. Hon undrade varför jag frågade. Jag  berättade. Då

   blev hon arg på Papà för att han hade berättat. ”Men han ljuger inte”, sade hon. ”Slaveri är förbjudet men det

   finns miljoner slavar i världen  ändå. Knarksmugglare, vapensmugglare och slavhandlare – de är värsta sortens

   rövare och de samarbetar med varandra. Och ja, det kan finns någon enstaka kvinna som är typ slav hos någon

   vedervärdig karl i Sala. Men om hon går till polisen, så åker gubbslemmet fast. Och nu pratar vi om något annat:

   Que gosta – Cola ou Guaraná?”

          Que gosta är portugisiska och betyder Vad vill du ha, och Guaraná är en brasiliansk läsk. ”Smakar som nå't slags

   jävla Pommac”, brukade Mami säga och ta en öl i stället. Alla pratar portugisiska i Brasilien. Jag lärde mig språket

   direkt, för det liknar franska. När jag var sju år, så pratade jag tre språk: franska  med Papà, svenska med Mami

   och portugisiska  med alla andra, och allra mest med Linda som diskade, städade och lagade mat åt oss. Fast inte

   på söndagar, för då åkte hon hem till sin egen familj och tog hand om den. Hennes minsta barn gick omkring i

   mina urvuxna kläder och hennes vuxna döttrar hade kläder som Mami hade tröttnat på. Papàs gamla kläder gav

   Linda till sin bror, för det fanns ingen man i familjen. Han hade flyttat bort,  och Linda visste inte var han bodde

   nu för tiden.

         Mami blev överlycklig att flytta till Brasilien. Nu skulle hon slippa frysa arslet av sig, sade hon. Papà var dålig

   på svenska, men Mami hade lärt honom ord som arsle, fan och helvetes djävlar. Hon  var lite barnslig och tyckte det

   var kul att Papà såg besvärad ut när hon sade frysa arslet av sig.

 - Till kapitel 17 -

- Tillbaka till första sidan  om Ett pris på mitt huvud -