Maffian hade slagit till. De skulle avrätta mig. Jag var i

 deep shit. Deep shit, djupare än Sala Silvergruva, brukade

 morsan säga, för hon var från den staden, som ligger i

 Sverige. ”Sala är en håla som inte har något annat än

 ett djupt hål ner i backen att skryta med. Och nere i

 hålet finns det inget av värde. Allt silvret är slut. Deep

 shit, hela gruvan och hela sta'n”, sade hon.

      När jag var liten så kallade jag morsan för Mami. Det

 låter löjligt när en tonåring säger Mami till sin morsa,

 men hon ville inte bli kallad något annat, så jag fortsatte

 säga så.

      Mami gillade inte Sala. Men jag tyckte det var kul när

 vi hälsade på mormor och morfar där. Farsan tyckte

 också att det var bra. Mami växte upp i småstaden

 Sala. Hon var annorlunda än de andra: hade inga riktiga

 kamrater, bråkade med lärarna, rymde till Stockholm

 när hon var tretton och så vidare. Hon hade både damp

 och dyslexi brukade hon säga, så hon passade inte in

 bland alla som var lagom och gjorde likadant som de

 andra. (Fast farsan trodde att hon hade varit mobbad

 och den enda vettiga bland alla ungdomarna.)

     Och så hade hon ett så löjligt förnamn: Ingegärd.

 Ingen annan hette Ingegärd utom gamla tanter mellan

 åttio och döden. Efter gymnasiet åkte hon till Paris. Där

 gick hon i Livets hårda skola. Det var där som hon hade

 lärt sig allt viktigt. Det skulle jag minsann tänka på.

      Varje kväll frågade hon vad jag hade lärt mig den

 dagen, och då fick jag inte säga något om matte eller

 kemi. Nej, det gällde att tänka ut något annat, till

 exempel att jag skulle se upp för sportbilar för att de

 körde fortare än andra bilar. (Det var när jag var liten.)

 Ännu nöjdare blev hon om jag hade lärt mig ett bra

 sätt att försvara mig mot en buse, som gick i klassen

 över mig, eller att jag till sist kunde hantera Professora

 Gamba, en väldigt nervös och konstig  lärare. Sådant

 hörde till livets skola.

      Till slut träffade Mami en polis i Paris. Det var farsan.

 Han hade varken damp eller dyslexi och han passade in

 överallt. Han var inte rädd för att hon var annorlunda.

 Tvärtom, han älskade att hon var  den som hon var.

 Mami blev Ingegärd Eriksson-Fartua.

      Fast nu är farsan stendöd, så man kan fråga vilken

 nytta hon hade av det.

  - Kapitel 3 -