Jag växte upp i ett "folkhem" som var mycket patriarkaliskt och extremt heteronormativt. Nu skriver jag barn- och ungdoms-böcker. Hur hanterar jag mitt bagage? Kan en gammal hund lära sig sitta?
Mina första barnböcker skrevs i mitten och slutet av nittiotalet. Min son, född 89, och hans stora kamrat-krets var en viktig inspira-tionskälla. De var samtida men inte genusvetenskap-are. Om genusfrågor tänkte jag så hör: Jag vet mer om hur det är att vara pojke än jag vet hur det är att vara flicka. Då skriver jag om det som jag vet mest om. Mer förenar än skiljer de två könen. Dessutom är alla flickor sinsemellan olika, liksom alla pojkar. Alltså är en del flickor mer befryn-dade med min huvudperson än vad en del pojkar är. Och nu försöker jag beskriva flickor, pojkar, mammor och pappor så som min huvudperson ser dem.
Nej, jag är inte imponerad av mitt dåtida resonemang. Det var ärligt men naivt. Turligt nog ingrep (den övernaturliga) Inspirationen, och jag läser i efterhand om den mycket handlingskraftiga vuxna huvudpersonen farmor, en person som ingen sätter sig på. Hon är en god förebild för starka flickor. Starka flickor i all ära, men pojkar inte kan ta över gamla tiders mansroll om de ska bli hela människor och jämställda med flickorna. Vad gäller starka flickor så införde jag en sådan i de senare böckerna i Karl Gran-serien, den hund-, upptågs- och rosaälskande Amanda. Hon och Karl har ett jämställt förhållande. Men en bokserie sätter sina egna begränsningar och Karl Gran-serien kommer inte att avslutas med att Karl funderar över sin pojk- och mansroll.
När jag tog itu med att skriva en ungdomsbok så blev det annorlunda. Jag insåg att pojkar vill läsa om huvudpersoner som är pojkar, och boken vill nå pojkar, så jag anpassade mig till den begränsningen trots att den hämmar pojkars/mäns utveckling till hela människor. Men sedan fick det var slut med anpassningen!
Manuel i Ett pris på mitt huvud är 13 - 14 år då handlingen utspelas. Han är ett stort oreflekterat barn när boken börjar, nöjd med sitt brasilianska överklass-liv, segling, överklass-kompisar och hembiträde. Hans svenska mamma är ett rivjärn som älskar sin familj men inte får plats i en traditionell kvinnoroll. Hennes franske man älskar henne för just detta. Han är en mer tålmodig och förlåtande person, men sätter ändå hela familjens existens på spel för att kunna göra sitt jobb så bra som möjligt. Boken handlar delvis om detta: hur en man sätter arbetet före familjen med ond bråd död plus en bättre värld som resultat.
Livet ställs på ända för huvudpersonen Manuel. Han hamnar bland de fattiga och familjen tas från honom. En yttre och inre resa görs med livet som insats. Manuel lär känna andra verkligheter. Han förklär sig till tjej och råkar mycket illa ut. Oreflekterande pojke som han är, så drar han slutsatsen att han aldrig mer ska utsätta sig själv för att behandlas så som han behandlades som "tjej". Knappast ett brandtal i FI, men trovärdigt för läsarna och ett frö som kan växa. Jag kompletterar med ett kapitel där en äldre, fattig, svart kvinna håller brand-talet från FI. Manuel reflekterar kring det och visar mycket dålig med-vetenhet om könsmakts-ordning och rasism men inser hur de fattiga förtrycks av de rika.
Allt eftersom handlingen framskrider kommer Manuel att lära sig hur livsviktigt det är att kunna städa lika väl som hur vår tids människohandlare använder kvinnor som varor. Så långt mitt författaransvar att få pojkar att börja tänka över sin del i det patriarkala system som fortfarande styr världen och allra mest (?) inom de kriminella näringarna.
Flickorna då, vänder sig inte boken till dem? Jo, det vill den. Mamman är också huvudperson, och bokens mest särpräglade karaktär: handlingskraftig, frispråkig, kärleksfull och omöjlig att styra. Manuel möter ett antal kvinnor mellan 14 och 60+, och dessa kvinnor är sinsemellan mycket olika: personligheter att fundera kring.
Den gamla hunden tackar därmed för sin bloggvecka och ser fram mot att läsa kamraternas bloggar ett tag framåt.
